Bromsen ....

Hej Alla där ute som läser min resa genom min psykiska ohälsa, min vardag med familjen, lite frisörtips och allt annat smått och gott som jag bjuder på här. :)

 

Jag har inte direkt suttit fast klistrad framför data skärmen, men börjar känna mig lite piggare på att dela med mig så tog med mig min dator och satte mig i soffan med hundarna på varsin sida om mig så det är varmt och mysigt, med lite snarkningar från den stora svarta :) 

Hade en jobbigt morgon, väldigt trött och kände det hårda dunkandet i bröstet och ångesten var påväg och det gjorde det inte bättre att mellan tjejen vaknade på fel sida och hade ett j*vla humör och tänkte absolut inte sköta sig överhuvudtaget. När väl tjejerna var på väg till skolan så mös jag och Kian en stund framför tvn och jag fick tillslut ner pulsen lite. . . .När man känner så väl att det balkar vägen är det lika bra att göra sig beredd, men jag andas djupa andetag och försökte att inte tänka alls. Det funkade att få ordning på andningen och den har räddat mig många ggr innan och nu börjar jag lära mig.

Så fortsättningvis idag så tog jag bort alla måsten och gör det som faller mig i smaken istället och just där kommer bloggandet in. Det räknas till att jag känner mig lugn, precis som när jag läser en bok :) 

 

Att börja lyssna på sin kropp eller uppfatta vissa signaler har fått mig på banan som jag har lovat mig själv. Det är en bit kvar men jag mår betydligt bättre än på länge och det har även med min medicin att göra. Har ökat doseringen ordentligt men jag ångrar mig inte alls att jag vågade göra det, för det har bara visat positiv effekt.

 

Jag har kommit igång med lite träning har även ett mål att kunna jogga runt Vårruset i slutet på maj i Örebro med min vän Linda. Det är inte bara ett mål att kunna jogga hela rundan på 5 km utan även att känna sig som en i mängden. Det är själva känslan som ska finnas där av säkerhet och att inte få panik bland folk och kanske samtidigt ha kul.

Jag har börjat känna av lycka igen, jag kan leka mer med mina barn och jag kan stanna kvar lite längre vid matbordet och prata tillsammans med dom andra. Jag är inte lika rädd att det ska synas att jag ska få panik eller att jag ska börja gråta. Kommer det så får jag gå  undan då, men den tryckande känslan har hållt sig borta.

 

Det svåraste just nu är att inte rusa in i nått, att låta kroppen och knoppen att läka och att ta vara på min återhämtning och inte tro att allt kommer att bli som vanligt igen utan vi ska hitta en vardag som funkar för mig.

 

 

BROMSEN är just nu den som är svår att leva efter :P Men jag ska lära mig allt för att bli en bättre och starkare människa - det är min tur snart :)